Skatter och klasser

Jag tänkte testa lite tankar och se om ni håller med...

Nu när Bush är på väg ut känns det relevant att fundera över en populär konservativ/nyliberal doktrin, den att om man sänker skatterna för de rika, så kommer det att gynna hela ekonomin.

Att lägre skatter för de rika skulle ge ett bättre liv för de fattiga är en smart doktrin för överklassen, rent politiskt, men är den sann? Den tycks bygga på ett underliggande antagande att rika människor gör smarta saker med sina pengar, vilket skapar mervärde och stärker ekonomin. Vilket innebär att fattiga, och staten, anses göra korkade saker med pengarna, vilket inte skapar mervärden. Stämmer detta då?

Tja, man kan säga att rika människor investerar ofta klokt, men de köper ofta korkade saker. Exempel på korkade saker att köpa (ur ekonomins synvinkel) är lyxprylar och andra varor med mycket höga vinstmarginaler, eftersom de ger upphov till mycket lite arbete per betalad krona. Mycket av priset består i att man betalar för märket, vilket inte har något reellt värde. Visserligen behöver företagen lägga ut pengar på reklam för att stärka märket, men att betala pengar till ett tv-bolag för att få sända reklam ger inte så många jobb. Tv-bolagen producerar tv för pengarna, men det mesta går till ett fåtal högt betalda. Stora summor snurrar runt, men varje transaktion innebär väldigt få jobb per krona. Man riskerar alltså att få ett samhälle där stora summor snurrar runt i delar av systemet utan att skapa särskilt många jobb under sitt snurrande.

Om vi nu antar att rika människors investeringar är bra för ekonomin och i förlängningen för alla, tycks alltså sanningshalten i doktrinen hänga på vad rika människor gör med sina pengar. Ju mer de investerar, desto bättre stämmer den, och ju mer de konsumerar istället för att investera, desto sämre stämmer den.

Man talar ju ibland om att det inom företagande är den första generationen som bygger upp (investerare), andra generationen som förvaltar, och tredje generationen lever upp pengarna (konsumenter).

Man borde då kunna säga att beroende på vilken generation som dominerar i de rikare klasserna, får man olika resultat av hur man beskattar dem. Den första generationen borde beskattas lägre än den tredje, för optimalt resultat. Den tredje generationens pengar kommer bättre till nytta om de tas ifrån dem och satsas på utbildning, forskning och infrastruktur, som kan underlätta födandet av en ny "första generation". Vi talar nu bara om beskattning av personer, inte företag.

Eventuellt är en sådan generation inte riktigt detsamma som en biologisk generation, man kan tänka sig att en och samma person efter en tid som "andragenerationare" glider över i att bli en "tredjegenerationare".

Här skulle man kunna fråga sig om det inte är så att man skulle kunna identifiera mycket långsiktiga cykler i ekonomin. I början av en sådan cykel skulle samhällskulturen domineras av pliktkänsla, långsiktighet och nybyggaranda. I slutet av en sådan cykel borde den istället domineras av kortsiktighet, konsumtionskultur och hedonism. Särskilt tydlig borde trenden vara hos överklassen, som i slutet av cykeln mest består av bortskämda arvingar som ägnar sin mesta tid åt att konsumera meningslöst bjäfs. Men trenden borde också synas tydligt hos de delar av medelklassen som gärna vill vara som överklassen. Heminredning, design, mode, vinprovning och att betala 20 K för en espressobryggare som ger perfekt resultat borde vara stora intressen.

Jag har alltså en aning om att vi i så fall kan befinna oss i slutet, eller åtminstone i andra halvan på en sådan cykel. I så fall borde det bästa receptet för exempelvis USA vara att införa hög skatt för rika privatpersoner, och satsa pengarna på forskning, utbildning och infrastruktur för att underlätta framväxandet av en ny första generation, som kan ta över efter den gamla bortskämda tredjegenerationen. Det kan dock hända att det ännu är något för tidigt, och att vi inte riktigt är där än.

Nåja, se där lite fritt spekulerande. Några åsikter?