Vem var författaren?

Med nedanstående ord i beaktande och på grund av den senaste tidens händelser i Egypten, så vänder jag mig till AG;s kloka läsare med frågan?

"Den nyvalde hövdingen presenteras framför cabildons port av sin stams utvalda män för den avgående hövdingen och dennes råd. Med denna presentation är prövningen av valdokumenten fullbordad.

Den avgående hövdingen håller på indianska ett tal, som har poetisk form och förmodligen är mycket gammalt.

Den nye hövdingen svarar därpå anspråkslöst och hövligt. Även hans tal är på indianska och även han använder sig av gamla rim, som för länge sen, sannolikt för tusentals år sen, diktats enkom för denna handling.

Efter det att ämbetsstaven till sist efter många ceremonier blivit överlämnad, hämtar man en stol.

Denna stol är låg. Den är tillverkad av en sorts bastliknande trä och verkar flätad. Sitsen är urholkad.

Under skratt och glam och grovkornigt skämt från männen, som bevistar ceremonin, drar den nye hövdingen till hälften av sig sina vita bomullsbyxor och sätter sig med den nakna baken i hålet i stolen.

På högra armen bär han ämbetsstaven, en ebenholtsstav med silverknopp, och sitter så vördnadsbjudande på stolen med ansiktet vänt mot alla männen, som står framför honom.

Han sitter där full av allvar och upphöjt majestät, som ville han skrida till sin första allvarliga ämbetsmannahandling.

Skämtet och skrattet från de omkringstående männen förstummas nu för ett ögonblick. Det verkar som om alla gjorde sig beredda att med andakt lyssna till den nye hövdingens första betydelsefulla ord.

Men nu kommer det fram tre män, som skickats till festen av den stam, som följande år har att välja hövding.

Dessa män bär på en lerkruka, i vilken det är borrat talrika draghål. Krukan är fylld med glödande träkol, som tack vare draghålen hålls vid god glöd.

Med ett versifierat tal på indianska språket förklarar en av männen vad som är syftet med den handling, som de nu står i begrepp att utföra.

När han har slutat sitt tal, ställer han krukan med de glödande kolen under den nya hövdingens nakna ändalykt.

I sitt tal har mannen sagt att denna eld under baken på hövdingen, som vördnadsbjudande sitter på sin ämbetsstol, ska tjäna honom som erinran om att han inte sitter där för att ta igen sig utan för att arbeta för folket; vidare ska han inte glömma vem som lagt elden under hans bak. Den har placerats där av den stam, som nästa år ska bestå ny hövding, och det har skett för att redan nu erinra honom om att han inte fått någon livstidspost, att han måste överlämna ämbetet så snart hans tid utgått för att förhindra uppkomsten av livslångt herravälde och diktatur, vilket är skadligt för ett folks trevnad och fortväxt. Skulle han likväl försöka sig på att sitta kvar, skulle man göra upp en eld under hans bak, tillräckligt stor och tillräckligt långvarig för att det varken skulle bli något kvar av honom själv eller av stolen.

Så snart krukan med de glödande kolen ställts under stolen, läses det upp versifierade tal av representanter från den stam vars utvalde nu träder tillbaka, från den stam, som följande år ska välja jefe, och från den nye casiquens stam.

Så länge dessa tal inte är avslutade, får den nye hövdingen inte resa sig upp från sin plats.

Det beror nu på hans popularitet eller impopularitet som medborgare, huruvida männen, som håller talen, läser upp rimmen långsamt och omständligt eller drar igenom dem så kvickt de vågar för att inte alltför tydligt förråda sin avsikt. Om den man, som står sist i tur med sitt tal, anser att de båda föregående talarna haft alltför bråttom kan han i stället läsa upp sina verser så mycket långsammare.

Vad han än må känna, förråder likväl hövdingen vare sig med en min eller en gest, hur nära elden är honom.

Tvärtom. När talen väl är slut, rusar han inte strax upp glad över att upphettningen är överstånden, utan han blir lugnt sittande ännu en god stund för att visa att han inte tänker springa ifrån de obehag, som hans ämbete kan komma att lägga i hans väg. Ofta skämtar han nu även själv. Och detta stegrar männens förtjusning, vilka noggrant iakttar honom och girigt väntar på att han ska vissa ett tecken till smärta för att kunna skratta ut honom. Men ju roligare hans skämt är och ju längre han förblir sittande, desto lättare vinner han männens aktning och förtroende.

Hans skämt söker länka löjet över på andra män. Han säger till en av dem:

— Du har ju inte några lungor, din stackare, kan du inte blåsa på elden, så man för en gångs skull kan få känna lite värme under ändan? He, Elizio, kom hit och skrapa bort isskorpan under rumpan på mig.

Kolen börjar nu slockna.

Långsamt reser sig hövdingen. Men isen, som han talade om, är inte alldeles obehövlig. Huden är full med stora blåsor, på flera ställen finns det brännskorpor, vilken man också på långt håll kan känna på lukten.

En vän till honom kommer fram, gnider in hans bak med olja och lägger sen om ett förband av söndermosade blad, medan en annan häller upp ett stort glas tequila åt honom.

Det dröjer veckor, innan hövdingen kan glömma, vad han har haft under baken. Detta hjälper honom under de första månaderna av hans ämbetstid i hög grad att förvalta ämbetet så som hans folk hade väntat sig, då de valde honom.

Nästan alltid blir det på den avsides liggande kroppsdelen kvar tillräckligt med ärr för att han inte blott ända in i sin höga ålderdom på ett ovedersägligt sätt ska kunna bevisa att han en gång vederfarits äran att vara hövding utan även för att han aldrig ska gripas av lust att emot sitt folks seder ännu en gång låta välja sig till hövding."

Mvh plytech