Aktiehandelspsykologi

Jag tänkte skriva en liten artikelserie om psykologi och aktiehandel och lägga ut här på AG. Jag har inte på annat håll hittat någon bra bok som utforskar ämnet ordentligt, någon annan som har det? Den enda bok jag hittat på svenska är CG Gyllenrams "Aktiemarknadens psykologi", men jag lämnade den boken med känslan "jaha, men det finns ju så mycket mer att säga!" Dessutom tycker jag det det var ganska latt (kan det heta så? Måste det inte finnas en sådan form av ordet "lat"?!) av honom att bara plocka kapitlet om tulpanhysterin rakt av ur "Extraordinary popular delusions and the madness of crowds" och låta det vara nog så.

För övrigt är jag grundligt trött på alla slarviga uttalanden man kan se i media om att "det handlar bara om psykologi". För mig är det lika intetsägande som att säga "det handlar bara om ekonomi". Psykologi är inget man ska skylla på när man inte begriper sig på marknadens rörelser. Psykologi går att begripa.

Iaf, artikelserien tänkte jag kanske senare något sammanhängande av och lägga på en hemsida eller så, till hjälp för nybörjare. Aktiehandelspsykologi är till stor del en fråga om att reda ut fallgropar och misstag man kan göra, och jag kommer att plocka från egna och andras erfarenheter och smälta ihop det med kunskaper från "vanlig" psykologi. Jag hoppas många bidrar med kommentarer och egna erfarenheter så att slutresultatet kan bli en mångfasetterad och heltäckande bild.

Tänkte börja med att utgå från ett individperspektiv och gå igenom hur motiv, attityder, känslor, sätt att tolka information och sådant påverkar vårt sätt att agera på marknaden, och sedan bygga vidare till hur vi fungerar i grupp, social påverkan, masshysterier, psykologiska trender med mera. Att lära känna sig själv är första steget till att kunna förstå andra. Eventuellt kan man sedan gå vidare och göra vad Gyllenram gör, studera tekniska formationer och situationer och hur psykologin i sådana kan tänkas fungera.

Får lägga in brasklappen också att jag på inget sätt är någon expert i ämnet, och att mycket är spekulationer vilande på mycket lös teoretisk och experimentell grund, om ens någon. Var och en gör bäst i att vara kritisk och bilda en egen uppfattning.

Så var det sagt, här kommer del ett, MOTIV OCH MÅL, lite mer filosofiskt lagd än andra, kanske.

Ska man studera den enskilde aktiehandlaren, och då speciellt sig själv, känns det naturligt att börja med att fundera på varför vi är aktörer på marknaden över huvud taget. Svaret "målet är att tjäna så mycket pengar som möjligt" tänker jag inte nöja mig med. För de flesta människor är det inte hela sanningen. Oftast har man också förhoppningar och drömmar om att nå över en viss ”drömgräns”, att uppnå en förändring i sitt liv, att få möjlighet till att göra något man annars inte skulle kunna osv. Detta kan tyckas oväsentligt, men allt detta som påverkar våra attityder till aktier och aktiehandel, påverkar också vårt beteende. Ofta är vi förstås medvetna om vilka dessa bakomliggande drömmar är, men jag tror mycket få har funderat på vilken inverkan dessa har på beteendet.

Kanske har vi till och med det största och vanligaste misstaget här: Att alltför mycket hänga upp sitt liv på aktiehandeln. Det kan man göra på flera sätt.

Dels genom att se ”de stora pengarna” som frälsaren, lösningen på andra problem man har i livet, alltså att sätta orimliga förhoppningar till aktiehandeln. Har vi inte alla dagdrömt om hur våra liv skulle förändras när vi väl blivit mångmiljonärer? Respekt från chefen, arbetskamraterna eller grannarna som annars inte gett en någon större uppmärksamhet? Framgång hos det motsatta könet (eller det samma, om man så föredrar), som tidigare ryckt på axlarna, men som kommer att visa intresse när väl snacket börjat gå, så att man kan välja och vraka? Livlinan bort från det trista jobbet? Räddningen för äktenskapet? ”När jag bara tjänat…då jäklar!” Sådana förhoppningar kommer otvivelaktigt att försämra omdömet om man inte är på sin vakt mot dem. Ju mer man dagdrömmer, ju mer internaliserar man den rosiga framtidsbilden, och övertygar sig om att den kommer att inträffa. Risken är då dels att man överskattar sin egen förmåga, vilket kan leda till slarv, att man struntar i att läsa på och utbilda sig, och dels att man överskattar sannolikheten för hur bra affärer man påbörjat kommer att gå.

Vidare kommer förstås besvikelsen att bli så mycket större om investeringarna inte går som man tänkt sig. Det känns inte bara som pengar som går, det är också semesterresan, bilen, den nya villan, äktenskapet, det nya livet… Och ju värre förlusten känns, desto svårare är det att acceptera den. Förlust och sorg är något hyfsat välstuderat inom psykologi. Sorgeprocessen sker som regel i faser, mer uttalade ju värre förlusten känns. Först kommer förnekandefasen. Den som förlorat en nära anhörig vill till en början inte acceptera att det alls har hänt. Detta känns naturligt att överföra till aktieområdet. När det är en dröm som håller på att krossas i kursfallet, kan just något liknande förnekande uppträda. Man vägrar acceptera att investeringen går fel, att man gjort en missbedömning. Istället håller man envist kvar vid den tidigare ”världsbilden” där allt gick, och skulle gå, bra. Processerna som träder in i en sådan situation, och hur man tolkar den, ska vi titta på i ett annat avsnitt. Som resultat av detta kan man sitta psykologiskt fast i en investering som går allt sämre. Dessutom blir också de efterföljande faserna desto värre. Dessa är som regel ilska och förtvivlan, innan man till slut når den nyktrare accepterandefasen. Det säger sig nästan självt att en investerare inte gör bra ifrån sig om han eller hon sitter fast i sådana här starka känslor.

Misstaget här ligger inte bara i att man förlorar pengar. Det ligger också i en förlust av livskvalitet. Sådant ska man också absolut tänka på, det är också värt något. Ja, är det inte till och med det som är det egentliga målet? Är det något ALLS värt att tjäna pengar, om det inte leder till att vi blir, ja helt enkelt lyckligare än vi annars skulle ha blivit? Det för oss in på det andra problemet med att hänga upp livet för mycket på aktiehandel, att det tar för mycket av livet i övrigt. Nedlagd tid är, rätt använd, något som ökar sannolikheten för att man lyckas med investeringarna? Men vad skulle man ha använt denna tid till annars? Kanske till att hitta andra sätt att uppnå det där som pengarna skulle vara nyckeln till. När man upptäcker att det lönar sig att lägga ner tid, är det naturligt att göra det också. Och ju mer man gör det, ju mer fokuserad man blir, ju större är risken att aktiehandeln framstår för en som Vägen med stort V att uppnå allt det där andra. Därmed missar man kanske att hitta de där andra vägarna. Och vad värre, om man åker på ett rejält misslyckande har man mindre att falla tillbaka på och komma igen med.

Alltså, man bör inte låta målen påverka vägen. Därmed inte sagt att man inte ska ha alla dessa sekundära mål och drömmar. Man ska bara se till att bli medveten om dem, och inte låta sig missledas av dem. Är det inte nästan värre att bara ha som mål att tjäna pengar, utan att veta vad man egentligen vill göra med dem? Att låta medlen bli själva målet? Det anser i alla fall jag också vara ett misstag. Det gäller att hålla isär målen. Att vara medveten om dem, och ständigt vara på sin vakt mot att målen gör omdömet mindre rationellt. Framför kurslistorna ska man bara ha ett mål, maximalt med pengar, inget annat existerar. Men när man reser sig från stolen är det fritt att fundera på hur man ska spendera dem.

I aktiehandel gäller det att ha en strategi, heter det ofta. Se till att ha en annan strategi som räknar in hela livssituationen också. Hur mycket tid får läggas ner? Vad är egentligen målen? Kan de uppnås på andra sätt? Vad är plan B,C och D för att uppnå målen vid ett misslyckande på marknaden? Det räcker inte med att tjäna pengar. Vi ska tamejfan bli lyckliga också.

Själv hade jag nog ganska odefinierade mål när jag gav mig på aktiehandel. Jag hade inte tänkt mig att använda pengarna direkt, hade tänkt mig att få se dem växa sakta men säkert fram tills jag var klar med min utbildning, då de säkert kunde behövas till lägenhet, bil osv. Samtidigt hade man väl lite dagdrömmar om att livet kunde förändras en del om det gick riktigt bra. Fast resultatet blev faktiskt det att det gick, till en början, mycket bättre än jag hade hoppats. På ett år blev ett par hundratusen som mest 1,1 Mkr, i mars 2000. Miljonen var annars en gräns jag hade vågat hoppas på möjligen efter minst 5 år. Men IT-hysterin kom emellan, och det gick bara så…undan. Det var väl lite av en omvälvande upplevelse för en 21-årig student att sitta och tjäna 50 papp i veckan, som jag gjorde under en period. Men när jag väl hade blivit miljonär visste jag faktiskt inte riktigt vad jag skulle göra. Det var liksom: ”jaha, nu har jag nått det stora målet, vad gör jag nu?” En trist sak jag lade märke till var att livet inte alls förändrades. Jag gjorde annars samma saker då som jag gjorde innan. Möjligen med skillnaden att tentorna blev lidande mer än innan, för att jag tänkte så mycket på aktier. Jag märkte också att jag inte hade någon direkt lust alls att köpa dyra grejer eller skryta om vad som hänt. Det skulle kännas så totalt fel att bland fattiga studenter komma där och berätta att man var miljonär. Det var bara inte ”jag”. Hursomhelst hade jag helt enkelt ingen strategi för hur jag egentligen skulle göra, så jag gjorde det enklaste: körde på och vidare, utan att stanna upp och fundera.

Sedan dess har jag hunnit bli 23 och förlora det mesta igen, så ni kan lita på att det finns fler misstag kvar att dissekera…:-] De där drömmarna växte fram med tiden (”När jag har så att det blir en miljon kvar efter betald skatt och återbetalda studieskulder ska jag…”) och jag påverkades nog allt av dem när det vände. Och jovisst, faserna av ilska och nedstämdhet kom de också. Psykologi är fantastiskt…