God Jul o Gott nytt År

Julen är åter här, liksom den alltid är för både den som är och inte är, oberoende av varthän det med eller utan egopär bär och övriga när och kär på efterkälken bak där.
Jag sitter i min hemmasnickrade och inneboende egokula och ruvar medan det hädan bär, ty ingen tar ett steg på denna jord utan att det mot andra sidan bär.
Det som finns i överflöd går aldrig att uppskatta till fulla hus med dundrande applåder utan tillfört tomtebrus.
Det som finns i knapphet går däremot att andas neonuft in i, för att på så sätt få upprymd rymd däri eller kanske rentav få dumdrygt absurt hjärnsus i.
Man lever hela sitt liv på både egna och andras villkor tills färden en dag tar slut.
Och då finns det inte längre varken nedförsstup eller uppförslut.
Om man därmed har upplevt och levt upp alla sina förhoppningsljus, så må det vara en lättnad att lämna denna jord.
Men, om man har varken gjort det ena eller det andra, så har man tvingats att sin korstyngda Golgata vandra utan att ens förstå att även en sådan gata har sin glans, även om nu i fullbordad dekadans för det slut, som blev något annat än det som var öppningsbart resolut fullt med tveeggat livskrut.

Sensmoral:

Ta vara på det som är, ty ingen vet när det hädan bär, då det alltför sent är. Och julen är för oss svenskar det mest gyllene tillfället att inse och kapitulera inför våra känslomässiga begränsningar och låta andras diton få en chans att få tillförsrinna genom våra egna bräckliga vatten, som alltför lätt alla hemmabarkade båtar går på grund uti. Vi behöver alla så väl alla tillskott däri för att lätta på dem tunga tankar, som ibland oss förlamat förankrar i otillräckliga egorinnande öden, som endast kan lättas med andras delade kärleksflöden.

Det allra viktigaste för alla människor är kärlek och närhet till nära och kära, ty det är endast då som varje liv får den mening och det innehåll som är möjligt att uppleva utifrån dem begränsningar, som vi alla från begynnelsen har förgenats med, och sedan försenats med, i olika grad och omfattning.

Nu kan man med all berättigad sund rålogik fråga sig varför jag personligen så kapitalt har misslyckats på livets allra viktigaste område, ty annars skulle jag inte sitta i Kina med tankar på det som var menat att vara, men som aldrig fullt ut blev. Ja, då jag tyvärr från tidiga barnsben är en evig frågemaskin, så har jag ännu inte lyckats få något svar på den frågemanin. Så, jag fortsätter väl att fråga tills den dag jag inte kan fråga mer, ty då behövs det inte frågas mer ...

Ni alla andra lyckligare lottade, jag hoppas att ni är tillräckligt känsloblottade för att kunna lätta på innebråten och känna förlåten i närfjärranlåten, som alltid nynnar på livets största gåta, nämligen att kunna glömma och förlåta för dem livssyften, som alltid kommer att vara viktigare än den egna livsbråten ...

God Jul och ett Gott Nytt År
önskar
Lars i Kina, som alltid vandrar på sin slaka livlina

Lars i Kina

Inlägget är redigerat av författaren.