Farlig förväntan

Jag hade tänkt tipsa om den här artikeln tidigare, men det blev aldrig av. Hoppas att ni inte redan läst den, eller i annat fall redan glömt den :) En sammanfattning med lite egna kommentarer:

Hur som helst, jag tycker det är väldigt intressant att man nu alltmer använder avancerade avbildningsmetoder, som exempelvis fMRI, för att undersöka hur hjärnan reagerar i olika situationer som kan vara relevanta för börsen.

"Buy on rumor, sell on news" den tumregeln har vi nog alla hört. Nu visar det sig att det finns nervcellskretsar i hjärnan, närmare bestämt i den s.k. nucleus accumbens som reagerar särskilt starkt när vi förväntar oss något. De reagerar också när vi faktiskt får det vi förväntar oss, men då bara hälften så kraftigt.

Lite grann kan man ju förenklat se vårt psykologiska beteende som något av en dragkamp mellan senare utvecklade delar av hjärnbarken (cortex), särskilt de främre delarna, som vi använder för analytiskt-logiskt tänkande, och de mer primitiva inre delarna. Nucleus Accumbens skickar och tar emot signaler till och från prefrontalcortex, men tar också emot mycket signaler från amygdala, som är viktig för känslomässiga reaktioner som exempelvis rädsla, och våra minnen av sådana reaktioner, alltså. Amygdala aktiverar det sympatiska nervsystemet vid stress, det vi känner som fight-or-flight-reaktioner.

Vidare tar nucleus accumbens emot signaler från så kallade dopaminerga nervceller, som är inblandade i drogberoende. I princip alla droger som vi missbrukar leder till ökad koncentration av signalsubstansen dopamin i nucleus accumbens. Och nog kan aktiehandel i vissa fall ha stora likheter med spelberoende.

Så det här kan definitivt vara ett viktigt område när det gäller våra reaktioner på aktiemarknaden. Signaler till och från de områden vi analyserar med, och inputs från områden som styr rädsla, aggressivitet och andra viktiga känslor parat med inputs från hjärnans belöningssystem och kretsar inblandade i beroende. Det anses också vara något av ett vällustcentra, rätt sorts stimulans uppfattas som njutbart.

Det ligger nära till hands att tänka sig att för forntidens människor var förväntansmekanismer något användbart. Att spana in ett byte skapade förväntan, hjärnan gav då sig själv en "kick" av signalsubstanser som skärpte uppmärksamheten och aktiviteten så att man var på helspänn inför attacken. När man väl nedlagt bytet så aktiverades också belöningssystemet, men det fanns inget evolutionärt behov av att denna reaktion skulle vara lika kraftig.

Och precis samma sak kan då hända idag. Vi ser ett intressant case och hjärnan ger sig själv en "förväntanskick" som via nucleus accumbens signalerar till hjärnbarken, och påverkar vår förmåga att resonera rationellt.

Särskilt gäller detta om caset liknar något vi har sett tidigare, som då gav oss en god vinst. Då kommer amygdala också med i spelet, eftersom det handlar om ett känsloladdat minne. Förväntanskretsarna i nucleus accumbens signalerar för fullt och vi ser guld och gröna skogar framför oss. Men amygdla kan förstås också aktiveras av minnen från gamla förluster. Bränt barn skyr elden. Signalerna som skickas då leder antagligen till en dämpning av förväntanskretsarna (men det är bara min gissning).

Ett annat tillfälle då amygdala aktiveras är när vårt beteende går emot gruppens. Att gå emot flocken skapar en form av social stress. Vi följer inte flocken för att vi vill, utan för att det är obehagligt att låta bli.

En annan intressant sak från artikeln är att hjärnan är mer känslig för storleken på en belöning, än sannolikheten för en belöning. Om vi kan vinna 10.000 eller 100.000 i en tävling är viktigare än om oddsen är 1:1000 eller 1:100.

Förväntanskretsarna signalerar vilt när vi föreställer oss miljonvinster, och de logiska kretsarna i cortex som kalkylerar oddsen får vara vältränade om de ska orka få en syl i vädret.

När det gäller förluster tycks det vara så att ju lättare vi kan föreställer oss något, desto sannolikare uppfattar vi att det är. Den som var med om kraschen '87 till exempel, kommer antagligen att ha ett kraftfullt emotionellt minne kopplat till upplevelsen. Denne har då lättare att föreställa sig en krasch, och kommer också att uppskatta sannolikheten för en krasch som större.

Mycket av det som hjärnforskningen kan säga oss om våra reaktioner, är kanske sådant som vi redan visste eller anade. Men jag tycker det ändå är väldigt spännande att vi alltmer kan koppla det till specifika strukturer i hjärnan. Vi får bekräftelser, men säkert kommer det nog också att visa sig att vissa samband inte ser ut riktigt som vi trodde.