Kreditkrönika

snubblade över en bra sådan, från derivatinfo.com's nyhetsbrev. den sammanfattar den uppkomna situationen på ett bra o enkelt sätt för en efterbliven som mej.

Marknadsläget för tillfället kan vara ytterst förvirrande för den som har aktier som primärt intresse och inte hört talas om uttryck som subprime förrän nyligen. Därför tänkte jag ge min bild av situationen som jag hoppas ska ge lite insikt om vad som händer.

Det har väl knappast undgått någon att osäkerheten i marknaden är mycket stor. Inte sedan 1998 och krisen med LTCM (Long Term Capital Management) har situationen varit så allvarlig som den är nu.

Det finns många sätt att se på krisen i finansmarknaderna. Min bestämda åsikt är att i nuläget är aktiemarknaderna, och övriga marknader också för den delen, bara en restprodukt av vad som händer inom kreditmarknaderna. Följden av det synsättet är att det är meningslöst att analysera enskilda aktier, eller index, utan att analysera vad som händer inom kreditmarknaden.

Vad är det då som pågår inom kreditmarknaden? Det har talats om en omprisning av risk, omprisning av likviditet och en korrigering efter många år av expansiv penningpolitik. Allt detta är delvis sant, men hjälper föga för att förklara vad som egentligen händer.

Situationen sammanfattades ganska bra när VDn för hedgefonden United Capital Markets var tvungen att sälja sin 142-fots lyxyacht döpt "Positive Carry" på grund av omfattande förluster från investeringar inom subprime.

Under de senaste drygt 10 åren har finansiella spelare sökt att utnyttja de låga räntorna som funnits runt om i världen genom att låna billigt och investera i något som ger högre, gärna riskfri, avkastning - så kallad positiv carry (begreppet kommer från råvarumarknaden där man ofta måste betala en negative cost of carry när man köper råvaror, vilket motsvarar kostnaden för att lagra produkten).

Banker och kreditinstitut, uppmuntrade av de låga räntorna, började låna ut pengar till allt mindre kreditvärdiga kunder, främst till bostadslån. Plötsligt hade man mängder av så kallade non-investment grade lån på sina böcker (lån som är under BBB rating enligt S&P, även kallat junk). Vissa av lånen hade smeknamn som subprime och NINJA-lån. NINJA står får: No Income, No Job, no Assets - vilket säger en del om kreditvärdigheten hos låntagaren.

Lösningen på problemet var att göra om dessa lån till högre rating genom lite finansiell alkemi. Bankerna började bygga olika kreditderivat för att paketera om lånen så att de kan säljas med högre rating. Ratinginstituten som får större delen av sina inkomster från att just hjälpa bankerna att strukturera dessa produkter så att de får den rating bankerna vill ha var inte sena med att hänga på.

Plötsligt kunde fonder investera i produkter som gav flera procent över statslåneräntan och hade AAA kreditvärdighet. Många fonder är förhindrade att investera i produkter under BBB-rating och ibland har de ännu striktare riktlinjer. Plötsligt kunde bankerna sälja av junk-krediter till dessa banker. Det hela resulterade i en spiral där låneinstitut uppmuntrades av möjligheten att snabbt sälja av dåliga lån till att godkänna fler och fler lån, samtidigt som suget efter dessa produkter som gav hög avkastning men hade hög kreditvärdighet växte. Kring detta växte såklart andra komplexa kreditprodukter.

Trots att många av derivaten på många sätt var smart konstruerade och innovativa produkter, så visade det sig med tiden att de modeller som använts för att värdera dessa produkter inte stämde med verkligheten. Långt fler människor än beräknat kunde inte betala sina lån, samtidigt som den amerikanska bostadsmarknaden började försvagas.

Osäkerheten började gradvis öka i marknaden. Vad var dessa produkter värde egentligen? I många fall var det endast banken som strukturerat produkten som visste vad det verkliga värdet var. Handeln i dessa produkter upphörde och kreditinstituten började nergradera dem, vilket i sin tur tvingade många fonder med restriktioner att sälja till underpriser.

Sedan kom nästa steg i osäkerheten. Vilka institut var det som satt på dessa produkter? Vågade man låna ut pengar på marknaden om man inte visste om motparten skulle gå omkull på grund av misslyckade investeringar i kreditderivat? Konsekvensen var att lånemarknaden, som normalt är den mest likvida, upphörde att fungera och att handeln i krediter med längre än några veckors löptid helt upphörde. Räntorna trycktes upp långt över riksbankernas styrräntor och likviditetsbristen förde med sig nya problem för en lång rad fler institut.

I flera veckor har vi nu haft en situation där marknadsräntorna ligger långt över riksbankens styrräntor och handeln i kreditmarknaderna kollapsat på grund av att osäkerheten om vem som sitter på dessa kreditderivat är så omfattande. Räntesänkningar från riksbanken kommer inte lösa detta underliggande problem.

Det är vad man inom ekonomi kallar ett Lemons-problem. Det finns dåliga och bra aktörer på marknaden men det går inte att skilja dem åt. Därför sjunker priset på marknaden och i det läget tycker de bra aktörerna inte längre att det är värt att vara i marknaden och drar sig ur.

Så länge denna låsning kvarstår kommer marknaden att vilja investera tryggt. Statsobligationer, big cap och liknande.

Förhoppningsvis kommer situationen att lösas och då är det viktigt att inte glömma att det bara tog 3-4 månader efter krisen 1998 tills att en av de mest spektakulära uppgångarna i aktiemarknaden påbörjades.