Kunde kreditbubblan undvikas?

Var ett intressant Vetenskapens Värld om världsekonomin idag. Fick mig att fundera på en sak angående kreditbubblor. Vi har ju fått höra nu rätt länge att skurkbanker och deras avregleringsivrande lobbyister var problemet. Men kanske är problemet egentligen djupare än så?

Kapitalisten som har en stor summa pengar kan investera den i nya verksamheter, vilket ger jobb och tillväxt om investeringen blir framgångsrik. Men alternativet är att låna ut pengarna till någon annan, såsom stater, banker, kreditinstitut och konsumenter. Att sätta in pengarna på banken eller köpa obligationer för dem är ju att låna ut dem.

Om den förväntade avkastningen av att investera pengarna är lägre än den förväntade avkastningen av att låna ut pengarna, är det rationellt att låna ut istället för att investera.

Jag föreställer mig att denna grundläggande balans egentligen är mer avgörande än aldrig så många skumraskaffärer, när det gäller vart ekonomin tar vägen.

Om konsumenterna har sparade pengar, har de god köpkraft och de är inte beredda att betala mycket för att få låna. Avkastningen på att producera varor och tjänster till dessa konsumenter är högre än avkastningen på att låna ut till dem.

Men ju mer ont om pengar man har, desto mer är man beredd att betala för att få låna, samtidigt som man har låg köpkraft. Då blir det alltmer intressant för den som har pengar att låna ut istället. Särskilt om man kan paketera lånet i en produkt som man kan sälja dyrt till någon annan, med hög avkastning som försäljningsargument. Köparen får ta risken om det går åt skogen. Ännu bättre blir det om staten kan gå in och garantera lån.

Kanske når ekonomier som bygger på ökande konsumtion förr eller senare en nivå av skuldsättning, där det blir en självförstärkande process? Pengarna koncentreras på ett fåtal händer, som lånar ut dem igen eftersom avkastningen på att låna ut är större än avkastningen på att investera. Eftersom pengarna inte investeras blir det inte fler jobb. Med resultatet att de skuldsatta, både konsumenter och stater, hamnar allt djupare i skuld.

Riksbanken kan pumpa ut mer pengar, men för bankerna som kan låna av riksbanken innebär dessa billiga pengar att det går att låna ut till lägre ränta och ändå göra en bra vinst. Så länge avkastningen på att låna ut fortfarande är bättre än den på att investera så hjälper det inte.

Teoretiskt skulle man väl kunna tänka sig att om man pumpar ut tillräckligt mycket pengar blir lånemarkanden så mättad att avkastningen på att låna ut sjunker, och samtidigt finns det då mycket pengar som kan användas till konsumtion. Kalkylen för att istället investera kommer att då att se bättre ut, och att låna till investering blir också billigare.

Men har obalansen i avkastning redan gått långt måste man ta till en jäkla pengabazooka för att investering ska bli attraktivt i förhållande till utlåning igen.

Och varje gång man tar till sin bazooka sabbar man förtroendet för sin egna valuta lite mer, vilket leder till minskade incitament att spara, och ökade incitament att låna eftersom lånet kommer att vara mindre värt när valutan sjunker... så lånekulturen biter sig fast.

Så vad ska man ta till? Ett tak för räntor, som också begränsar den möjliga avkastningen på utlåning och därmed gör investeringar relativt sett mer attraktivt? Risken är förstås att kapitalet flyter utomlands om det finns högre avkastning att hämta där. Samma sak om man försöker med höjda skatter.

Kan det vara så att kreditbubblor i längden inte går att stoppa, utan måste sluta i krasch?