Allt tyngre...

Ser vi på några veckors sikt vore en större rekyl fullkomligt logisk med tanke på det osäkra konjunkturläget, de höga värderingarna och det överdrivet positiva sentimentet. Samtidigt vore en fortsatt uppgång precis lika logisk. Inte för att fundamenta skulle stödja en uppgång, utan för att olika stimulansåtgärder (eller manipulationer) fortsätter att trycka in kapital på börsmarknaden.

Marknadens aktörer förefaller nu vara helt övertygade att Greenspan, Snow och Bush kan ta sig till i princip vad som helst och utan några som helst hänsyn till konsekvenserna. Allt för att få igång konjunkturen, driva igenom sitt geopolitiska projekt och säkra George W. Bushs återval. Själv får jag intrycket att det bland börsens aktörer börjar sprida sig en insikt att inga regler, ingen hänsyn och ingen vettig och normal logik längre gäller. Allt är möjligt och snart också tillåtet. Inte så att man håller med eller godkänner det, utan för att man räknar med att det! Så länge som börsen stiger blir det inga efterräkningar och så länge som det inte blir några efterräkningar så stiger börsen…

Även konservativa kommentatorer som normalt är positiva till republikanska presidenter erkänner nu att George W. Bush har problem. En del går till och med så långt att de tror att om vi inte får en större terrorattack i USA innan presidentvalet kommer han inte att bli återvald.

The first signs of Bush’s potential vulnerability are becoming apparent. If the situation in Iraq continues, with a steady stream of US casualties, no apparent end in sight and no good explanation of why we are there, and if the US economy remains sluggish with rising unemployment, Bush could be in deep trouble. Indeed, the parallels with his father’s situation in 1992 are striking. (The Spectator) 

Läs också: Bush team united Iraq front unravels 

Och: A Quagmire for Bush?

Problemets kärna är George W. Bushs trovärdighet och ledarskap. Den geopolitiska situationen och den ekonomiska problematiken är strängt taget bara den fond framför vilken dramat utspelas. Det finns nämligen inte speciellt mycket nytt att rapportera från den geopolitiska fronten. Det hörs visserligen lite mummel om att situationen i Sydamerika kanske inte är så bra som den verkar, men än så länge är det bara mummel och ingenting konkret. Situationen i Mellanöstern verkar ha gått in i någon slags ”konfliktlunk”. Vissa framsteg görs. Till slut har man fått ihop något slags styrelseråd i Iraq. Samtidigt får vi emellertid genom media veta att amerikansk trupp i Iraq nu blir utsatt för mellan 10 och 20 attacker av olika slag varje dag. En del av dessa har skett med tunga vapen som kulsprutor och granatkastare. Detta tyder på någon form av organisation bakom attackerna. De en till två dödade amerikanska soldater per vecka som jag själv bedömer den amerikanska opinionen kan tolerera överskrids numera med god marginal. Moralen bland de amerikanska trupperna är, enligt uppgift, låg. Stora delar av landet ligger fortfarande utanför direkt amerikansk kontroll. Uppbyggandet av en ny administration ute i landet går trögt, eller står stilla. Att få igång oljeproduktionen till förkrigsnivåer kommer av allt att döma ta betydligt längre tid än vad man föreställde sig innan invasionen. Till problemen i Iraq skall sedan läggas att Bushs vägkarta för fred mellan israeler och palestinier ger ett högst förvirrat intryck.

Presidentens opinionssiffror har sjunkit betänkligt den senaste månaden. Detta är inte så mycket resultatet av några motgångar. Orsaken är väl snarare att den bild man sålde till den amerikanska allmänheten innan invasionen visat sig inte stämma med verkligheten. De motiv man angav visar sig nu vara ogrundade. Förenklat kan man säga att bushadministrationen fick amerikanarna att tro på en vision som man nu förstår var falsk. Därför är den centrala frågan inte huruvida någon gjort fel eller om någon misslyckats utan om just förtroende. Skulle därför dessutom den förväntade ekonomiska återhämtningen under andra halvåret inte infinna sig ligger det snubblande nära att den amerikanska opinionen snart börjar beteckna George W. Bushs utrikespolitik som ett fiasko.

Det är ingen överdrift att beteckna situationen som en allvarlig kris för bushadministrationen och för George W. Bush personligen. Det är emellertid ännu så länge en kris med få verkligt konkreta uttryck. Mest handlar det om huruvida presidenten medvetet ljög om massförstörelsevapnen i Irak eller inte. Anledningen till den ännu så länge ljumma kritiken är avsaknaden av en handfast politisk opposition. Det demokratiska partiet har inte lyckas mejsla fram något trovärdigt politiskt alternativ. Detta gör att Bush och hans administration ännu har både tid till godo och ett stort handlingsutrymme. Tiden blir emellertid allt mer knapp vilket påkallar handling. Trycket på presidenten att visa handlingskraft och ledarskap ökar stadig. Det gör i sin tur att inget verkar otänkbart. Allt från en ny Tonkinincident till rent desperata åtgärder på den ekonomiska fronten tycks vara möjliga just på grund av avsaknaden av reglerande mekanismer i form av en kraftfull politisk opposition.

Jag förnekar inte för ett ögonblick att jag har svårt att se kallt och objektivt på den här situationen. Den ger mig dåliga vibrationer. Alla mina varningslampor blinkar hysteriskt illrött! Samtidigt säger mig emellertid det lilla jag har kvar av kall beräkning att det inte alls är någon fara å färde. Krisen har ännu långt kvar till någon kritisk nivå. Det är fortfarande en pågående process.

---

Skall vi försöka sansa oss lite och försöka se objektivt på det hela verkar det som börsläget har stabiliserats de sista dagarna. Det är i alla fall bilden man får av de indikatorer jag brukar titta på. För någon vecka sedan såg man vissa tendenser till svaghet. Detta kan man inte göra lika utpräglat för tillfället. Det verkar till och med som om det finns utrymme för kurslyft.

Detta motsägs emellertid av sentimentet både så som man kan avläsa det i olika indikatorer och som vi kan avläsa det subjektivt via media. Det är extremt positivt. Det har det varit under gott och väl en månad vid det här laget. Hitintills har sentimentet varit en dålig ”kontrarisk” indikator. Vad som tillkommit den allra senaste tiden är kanske att kommentatorer och analytiker som traditionellt är negativa börjat sväva på målet. Till och med tjurarna börjar tydligen kapitulera inför uppgången.

Om detta är det slutliga beviset för att alla som kan vara fullinvesterade nu också verkligen är fullinvesterade återstår att se. En del saker tyder på det. I tisdags rapporterade Alcoa, i onsdags Yahoo och i torsdags Juniper Network. Alla rapporterade resultat som var i linje med eller något över förväntningarna. Aktiekurserna sjönk för samtliga. Detta kan tyda på att marknaden är inställd på att den kommande veckans rapporter skall att överraska positivt. En förklaring som framförs är att det inte längre är de ”officiella” förväntningarna som gäller utan ”the whisper numbers” ( länk för mera information ) Sådana har inte florerat sedan börsmanins dagar. Att de nu åter kommit till heders skulle kunna tyda på att sentimentet och optimismen kommit in i sin allra sista och som mest hysteriska fas.

Microsofts beslut att avskaffa aktieoptioner som belöningsform till sina anställda håller på att segla upp som en faktor. Som en konsekvens börjar de börsnoterade företagens redovisningar åter ifrågasättas och därmed också de vinstsiffror som anges. Läs till exempel; Earnings Are Worse Without the Icing 

Till detta skall sedan läggas att de långa räntorna stiger. Bara lite drygt tre veckor efter att 10-årsobligationerna nådde sin lägsta nivå och sedan började stiga rapporterade The Mortage Bankers Association of America om att antalet refinansieringar sjunker. Det är snabbt!

Refinancing helps the economy in several ways, but chiefly because most consumers take advantage of their growing home equity to take cash out and use it for renovations or other expenses, such as a new car. If that stream of cash suddenly dries up, the economy will have to find other sources to fuel its growth, such as an expanding job market. (MSNBC ) 

Eftersom refinansieringsyran numera är helt avgörande för den amerikanska konsumtionsnivån skulle man därför kunna förvänta sig att vi kommer att se ett lika snabbt utslag i indikatorerna för konsumtionen. Frågan är emellertid hur ”forward looking” börsen egentligen är, eller om den kommer att reagera först när den får svart på vitt i form av officiell statistik.

Dollarkursen har stigit parallellt med räntorna. Det är positivt för fortsatta stimulansåtgärder men negativt för den amerikanska exportindustrin. Samtidigt stiger råoljepriset och har nu visat en stadigt stigande trend de senaste två och en halv månaderna. Senast skyller man på oväder i Gulfen men tvivelsutan spelar situationen i Mellanöstern en stor roll. Så länge som denna fortsätter som den gör skall man nog inte förvänta sig några förändringar på den fronten. Detta är negativt både för industrin och för konsumtionen.

---

Den gällande meningen är att allt nu hänger på kvartalsrapporterna. De kan, som alla vet, överraska både positivt och negativt. Sedan är det frågan om hur marknaden kommer att reagera. Allt man kan säga är att det förefaller som den ena tyngden efter den andra nu läggs på börsens axlar. Det förefaller som det här rallyt får det svårare för var dag som går. Det förefaller som mer och mer talar för att vi nått toppen. Det förefaller som en stor rekyl rycker allt närmare.

Därför borde sannolikheten ökat för att den kommande veckan skall sluta på minus…

...

Inlägget är redigerat av författaren.